Det har varit en ganska omtumlande vecka. Mycket har snurrat i huvudet efter fredagen den 7 april då Stockholm, min och mångas stad drabbades av den fruktansvärda terrorattacken på Drottninggatan. Jag hade redan gått på Drottninggatan tre gånger den dagen.

Efter attacken ville jag som många andra bara fly från stan och jag har aldrig varit gladare än då att jag bodde långt bort från stadskärnan. Långt bort från det hemska. Men efter en helg full med känslor som åkt bergodalbana upp och ner var det måndag och dags att åka till jobbet igen. Det var med tunga steg jag gick av tunnelbanan vid T-centralen och upp i trappan mot Åhléns. Jag kände mig inte alls redo att möta världen igen. Jag ville helst gömma mig i min villa ute i Nacka och stanna där. Stanna där tills någon knackade på och sa att alla i världen blivit goda och vill varandra väl igen.

När jag kommer in på kontoret kramar alla om varandra, några gråter och några frågar hur det varit i helgen. Dagen flyter på långsamt och det är en jobbig stämning som hänger i luften men också mycket kärlek. Snart inser vi att det är dags för lunch och vi går ut från kontoret och upp mot Drottninggatan som till vår förvåning är fullproppad av människor. Full med människor som vill visa sin sorg, kärlek och att vi tillsammans måste vara starka. Den kärlek som spreds på Drottninggatan den här måndagen är något som jag kommer bära med mig länge. Och jag hoppas det stärker mig att fortsätta våga leva, resa och göra det jag vill i mitt liv utan att hindras av rädsla. Tillsammans är vi starka!